Besviken
Det som gör mej mest ledsen är att det ofta är påtryckningar från mina "vänner" om att skaffa barnvakt för att följa med hit eller dit vilket mina "vänner" vet är en omöjlighet. Då jag inte har nån familj eller känner så många här jag bor. Och dessutom har min son autism och svår separationsångest vilket gör det ännu svårare. Han har korttidsboende med 4 dygn i månaden. Men dom sista fem månaderna har han vägrat åka dit. Men nu helt plötsligt så ville han dit för att han saknar en vän där. Hurrej tyckte jag och har pratat med flera av mina "vänner" om det och att jag skulle vilja göra nåt.
Helgen kom och slutade med att jag sitter hemma helt själv med ångest och tårar som trycker på. Inte en ända "vän" hade helt plötsligt tid eller plats över för mej. Fast dom var på aktiviteter som inte borde vara nåt hinder för fler.
Självklart undrar man ju vad det är för fel? Och visst kommer tankarna att mina "vänner" skäms över mej för att jag är sjuk. För dom signalerna sänder några av dom här "vännerna" ut tyvärr. Jag kan ju inte rå för att jag är sjuk med en obotlig sjukdom, jag kan inte rå för att jag haltar eller går sakta och är skör.
Skit samma. Nu är det som det är. Men jag har lärt mej mera om begreppet "vänner" sista veckan över lag. Så nu måste jag börja förstå skillnaden på "vänner" och vänner. Och lära mej att leva därefter. Och blir jag inte accepterad pga att jag är sjuk så säger jag bara fuck off!!! Jag kan inte lägga min tid på det. Jag vill lägga min tid på det som är möjligt trots min sjukdom.
Natti natti alla hjärtan och glad påsk 🐥🐇💐❤️
